Historiikki



Segelsportens uppkomst och utveckling Finland – segelföreningen GSF i Gamla-karleby 150 år.

Hur allt kom igång – de första hundra åren 1872 - 1972

En av den brittiska segelsportens moderna pionjärer Uffa Fox ställer frågan How it all began och i boken Book Of Sailing får man svaret, i det forna Egypten. För ca fyra- eller femtusen år sedan kom fiskare eller sjömän på konsten att tämja vinden med segel tillverkade av lin eller hampfiber. Kon-sten att segla har hittats på avbildningar av farkoster med segel och på modeller av mindre båtar på väggmålningar i gravfält vid Nildeltat.

I en exposé över hur segelsporten med tiden blev en folkrörelse, för Krister Korpela (GSF 1872 – 1997) in seglingen som ett nöje för det brittiska kungahuset redan i slutet av 1500-talet. Den mo-derna segelsporten växte fram i England från början av 1700-talet. Redan år 1720 grundades en segelklubb i Cork på Irland där vanligt folk seglade med småbåtar. Klubben är fortfarande aktiv och dess nuvarande namn är mycket riktigt Royal Cork Yacht Club. Cowes, som ligger innanför Isle of Wight, blev redan i slutet på 1780-talet ett centrum för segelsporten med kappseglingar på prog-rammet. År 1812 bildade 50 båtägare i Cowes en segelförening – the Yacht Club med många efterföljare på 1820-talet. England var en obestridlig föregångare inom segelsporten, men på det europeiska fastlandet och i Amerika, grundades segelföreningar på 1830-talet, bl.a. KSSS i Sverige, Detroit Boat Club i U.S.A. och Kejserliga Flodjaktklubben i St. Petersburg.

I Finland bildades de tre första segelföreningarna kring mitten av 1850-talet, först i Björneborg år 1856, sedan i Helsingfors och Åbo, medan Gamlakarleby Segelförening (GSF) bildades år 1872 som landets fjärde förening. Köpmannen och redaren Gustaf Sohlström, var den som tog upp segel-sporten i Björneborg. Det berättas att han under sina resor besökt Brighton i England och där fått inspiration när han bekantade sig med kappsegling. År 1861 fick NJK, som första förening sina före-ningsstadgor godkända av den ryska kejsaren, bl.a. med rätt att föra egen flagga.

Under 1800-talet blev segelsjöfarten en viktig näring i kustbygderna i Finland och det är lätt att förstå att uppkomsten av segelföreningar växte fram i kuststäderna. I det första numret av tid-skriften Frisk Bris, som utkom år 1899, konstateras att intresset för segelsporten är i starkt sti-gande.Redan kring sekelskiftet 1900 fanns 24 föreningar i Finland, några växte fram också vid insjöstäderna. År 1906 bildades Finlands Seglarförbund av 14 medlemsföreningar och redan föl-jande år blev förbundet medlem i det internationella organet IYRU.

Segelsporten gav upphov till en, i finländska förhållanden, betydande industri. Då skeppsbyg-gandet avvecklades på 1870-talet, växte båtsnickeriet fram i stället. Bomullsspinnerierna leve-rerade segeltyg, repslagerierna tågvirke och flera småbåtsvarv växte upp, bl.a. i Borgå, Åbo och Helsingfors, men också i kuststäderna i Österbotten. Här lärde man sig att bygga efter ritning och i takt med att utbildning inom fartygs- och båtbyggeri i Finland växte fram, gav det möjligheter för båtkonstruktörer som ritade för både inhemska och utländska beställare på varven i Finland. Åbo Båtvarv som grundades år 1889, blev under sin verksamhetstid Nordens största och levererade över 5000 båtar, fram till år 1954, då verksamheten upphörde. Under sin storhetstid hade varvet över 200 anställda.

GSF – segelförening med många bemärkta båtkonstruktörer

Gamlakarleby har under årens lopp fostrat många, senare välkända båtkonstruktörer som lämnat sina spår i landets flotta av segel- och motorbåtar. De har på olika sätt deltagit i GSF:s verksamhet och gjort segelsporten i Finland framgångsrik. I GSF:s jubileumsbok 1872 – 1972 fastslås att Carl Kankonen från Rödsö, som både var båtbyggare och konstruktör, gav impulsen till grundande av Gamlakarleby Segelförening. Han hade redan på 1850-talet byggt slupar för kapp- och nöjesseg-ling. År 1870 ordnades den första dokumenterade segeltävlingen i Gamlakarleby vid Gamla hamn och föreningens tillblivelse kopplas till denna händelse. Efter att föreningens verksamhet kommit igång år 1872, tynade intresset för klubbverksamheten av i början 1880-talet. Den Frivilliga Brand-kåren FBK fick i stället luft under vingarna, gällande anordnande av segel- och roddtävlingar, ända fram till seklets slut.

Men nya vindar började snart blåsa år 1901 då Alarik Strengell valdes till kommodor. Verksam-heten fick ny fart, nya medlemmar anslöt sig till föreningen och antalet registrerade båtar ökade. Detta ledde till att GSF år 1906 lät uppföra ett litet klubbhus med båthamn på Storgrundet i Yxpila med privat finansiering. Hit hade stadens hamnverksamhet småningom omlokaliserats på 1870-talet. Men många stadsbor ivrade också för segelsport i Gamla hamn, där många hade sina som-marvillor. Därför beslöt GSF att redan år 1908 uppföra en paviljong med båthamn också på Musta-kari. Här hade tidigare funnits tjärupplag, en bråbänk för större skepp och en reparationsbrygga för segelfartyg.

År 1916 såldes paviljongen på Storgrundet och Mustakari blev hemmahamn för föreningens båtar. Men ännu en tid anordnades kappseglingar vid Storgrundet, t.ex. 40-års regattan år 1912, dit före-ningarna i Vasa, Nykarleby och Jakobstad hade inbjudits. Finlands seglarförbund hade förlagt den Bottniska seglarveckan till Gamlakarleby år 1922 och 50-års jubi-leumsregattan gick av stapeln vid Mustakari och på vattnen utanför Trullön. Finlands Seglarförbund grundades år 1906 och efter att särklassregeln godkänts av förbundet, kunde GSF ansluta sig till förbundet år 1912.

Under årens lopp hittar man flera bemärkta båtkonstruktörer inom klubben, förutom Carl Kan-konen (1821 – 1911), Sanfrid Hongell (1870 – 1957), Gösta Kyntzell (1882 – 1961) samt Birger Slotte (1900 – 1983). De var alla verksamma en tid i Gamlakarleby, men verkade senare i Hel-singfors eller Borgå, där en betydande del av kundkretsen fanns. Kyntzell var verksam inom både fartygs- och båtbyggeri och han kom tillbaka till Borgå Båtvarv år 1911 efter utbildning och praktik utomlands. En av GSF:s första s.k. utlottningsbåtar ritades av Kyntzell redan år 1912. Birger Slotte hade Kyntzell som sin förebild och han flyttade år 1935 till Helsingfors där han ritade många en-typsbåtar enligt R-regeln, särklass A-båtar samt havskryssare, främst för medlemmar i segel-föreningarna NJK och HSS. Även Alfons Kvarnström (1889 – 1967), som en tid verkade i Borgå på Kyntzells varv från år 1912, grundade ett eget båtbyggeri år 1920 i Öja. Han blev känd för sina välseglande och vackra långfärdsbåtar och han ritade flera hundra motor- och segelbåtar, bl.a. för klubbens medlemmar, men också för utländska kunder. Av båtkonstruktörerna från Gamlakarleby är Kvarnström den som fallit i glömska, även om hans konstruktionshistoria är väl värd att upp-märksammas.

Konstruktionsklasser, entypsbåtar och lättbåtar för juniorer

Kring sekelskiftet växte de s.k. konstruktionsklasserna fram och intresset för allmogebåtar inom kappseglingen svalnade småningom. I början av seklet var segelbåtarnas indelning i klasser en knivig fråga. En lösning kom att bli sökandet efter modeller enligt HSS särklassregel för kölbåtar. En lämplig entypsbåt blev Gunnar Stenbäcks hajbåtstyp som växte fram i mitten på 30-talet ochblev populär bl.a. inom segelföreningarna i Österbotten. För att bredda intresset för segelsporten valde GSF hajbåten till s.k. utlottningsbåt år 1937. Överhuvudtaget moderniserades segelsporten på 1930-talet, då en ny generation kom in på seglingsbanorna med nya tag och de äldre gubbarna fick stå tillbaka.

Populära båtklasser inom GSF var ursprungligen allmogebåtar med sprisegel, på 1920-talet skär-gårdskryssare, f.r.o.m. 1930-talet hajbåtar och Bottenhavskryssare. På 1950-talet kom också lätt-båtarna in i bilden, bl.a. Triangelbåten, Oslojollen, med centerbord utformat som svängköl av järn och Göteborgsekan. På 1960-talet kom snipe och OK-jolle in i föreningens båtregister och H-båten blev en populär familjebåt lämplig för både kapp- och nöjessegling på 1970-talet. Ingmar Björndahl, som är en av GSF:s mästarseglare, tog initiativet till uppkomsten av intresse för 2.4 mR klas-sen i början av 1990-talet. Hans företag Vene-Björndahl blev en stor tillverkare av, den av Peter Norlin ritade enmans segelbåten. Denna klass blev snart populär i över 30 länder, den gav också personer med handikapp möjligheter att delta i kappsegling på hög nivå. Ingmar och Tom Björndahl samt Bobi Casén har har tagit guld- och bronsmedaljer i VM, EM och NM för 2.4 mR klassen.

En juniorsektion inom föreningen legaliserades år 1941 och juniorernas verksamhet intensifiera-des vid 75-års regattan år 1947. Redan i början av 1950-talet fick GSF en juniorchef och föreningen byggde en jollebrygga. Lättbåtarna fick snart en större spridning också inom GSF. Genom lätt-båtarnas framväxt kunde juniorverksamheten utvidgas, då Oslojollen slog igenom. Snipe-klassen kom först till grannföreningen Kokkolan Purjehtijat (KP), men år 1962 fick GSF sin första snipe. Men redan år 1965 vann föreningens juniorseglare Ingmar Björndahl det första finländska mäs-terskapet i denna klass och senare vann han FM-mästerskap också i klassen för OK-jollar. År 1968 kom denna klass på allvar in i föreningens verksamhet, då man lät bygga 11 OK-jollar för junior-seglarna. Snart efter detta kom Optimistjollen till GSF för de yngre juniorerna. Tom Björndahl tog en FM-titel i lagsegling i denna klass redan år 1972.

En damsektion instiftades i föreningen redan i ett tidigt skede och den fick en betydande roll, t.ex. i samband med jubileumsregattorna åren 1922, 1932 och 1947. Vid flera av jubileumsfesterna uppträdde föreningens damer bl.a. med dansuppvisningar, som blev populära i seglarkretsar. Under många vintrar höll GSF soarér med dans till orkester för att samla in medel till föreningen. Överhuvudtaget var GSF en aktiv part i samarbetet med segelföreningarna på båda sidor Botten-viken. Detta betydde att många seglare tog sig till Gamlakarleby för att delta i Bottenviks- och jubileumsregattor, redan före, men också efter kriget.

Paviljongen på Mustakari – en bärare av minneskultur från svunna tider

Segelföreningens paviljong på Mustakari har på två värdefulla artefakter som relaterar till den österbottniska historien. Den första hör ihop med Krimkriget åren 1854 – 56, som fick många konsekvenser för Gamlakarleby. Storhetstiden i stadens sjöfartshistoria slutade med kriget, skeppsbyggandet och rederiverksamheten avvecklades i snabb takt. Handelshusen roll inom näringarna minskade drastiskt då verksamheten blev olönsam. Träffningen under Krimkrigets inledningsår, vid Halkokari den 7 juni 1854, blev med åren ett viktigt inslag i den lokala minnes-kulturen.

Ett annat viktigt inslag är affären John Grafton, d.v.s. fartyget som förde vapen till aktivisterna i Finland, som motarbetade förryskningen av Finland, under början av 1900-talet. Den 6 september 1905 kom vapenfartyget John Grafton in vid Storgrundet i Larsmo skärgård för att lasta av smugg-lade vapen, ammunition och sprängämnen. Med hjälp av lokalbefolkning från Jakobstad och Gam-lakarleby lyckades man ta i land en del av lasten, men då fartyget senare skulle avsegla, stötte det på grund. Efter dramatiska händelser beslöt man sig för att fartyget måste sprängas och en del vapen hamnade i ryska händer. I alla fall kom skeppsklockan från John Grafton till Gamlakarleby och förvaras i segelpaviljongens festsal på hedersplats, som en del av den lokala minneskulturen.

Det brittiska landstigningsförsöket vid Halkokari år 1854, med 9 skeppsbåtar och 197 mans be-sättning från 2 ångfregatter, misslyckades och ledde till att 54 man stupade, sårades eller blev tillfångatagna. En av skeppsbåtarna, en barkass från ångfregatten HMS Vulture, togs vid träff-ningen som krigsbyte och förvaras idag i ett båthus i Engelska parken. Barkassen blev med åren en sevärdhet i Gamlakarleby och försvaret av staden blev en viktig del av stadens identitet och kulturarv. Men det brittiska misslyckandet betydde att stadens bebyggelse och privat egendom räddades från förstörelse, både genom tur och skicklighet.

Gamlakarlebybornas beslutsamhet och försvarsvilja blev goda exempel på lokalt initiativ och företagsamhet. För att hedra minnet av träffningen har föreningen på Mustakari, som ligger granne till Halkokari, låtit måla en tavla som är en kopia av en av de klassiska målningarna från bataljen vid Halkokari år 1854, där den brittiska barkassen tvingas stryka flagg. På detta sätt har segelföreningen också bidragit till upprätthållande av minneskulturen från Krimkriget.

Bo Forsström

Link till 100 års historik boken.



   
Gamlakarleby Segelförening r.f.
«  September   »
Ti Ons To Fre
 
 
 Kokous / Möte
 
 Kilpailu / Tävling
Kategorier